popsara

Gårdagens. Det är skillnad på rea och rea. Myrorna Sundbyberg. Två Orwell, två Sillitoe, en Kerouc, en Nin, en Steinbeck, en Hemingway och en Thomas. Summa 90 kronor. Supremes A' Go-Go, britisk monoutgåva från 1966, i mycket bra skick? 20 krononor. Den som är specialintresserad av John D. MacDonalds böcker bör nog göra en utflykt.

PÅ EN HOPTEJPAD, illa åtgången diktafon har Peter Murphy spelat in tre av fyra låtar till sin demo »Previously Unreleased«. Peter Murphy kan det som Nick Drake, Palace Brothers Will Oldham, Mark Kozelek och ytterligare en handfull ensamma män kan. Han kan sjunga så att smärta blir njutbar, fästa tröst på skiva. Eller, än så länge, på kassett.

Två av demolåtarna är stillsamma, dramaturgiska historier i samma skola som ovannämnda musiker. »All Gone With You« är en traditionell countrydänga. Fjärde låten, »Martha’s Waltz«, är en replokalsupptagning där Peters röst och gitarr ackompanjeras av violin och cello.

— Jag köpte en diktafon för flera år sedan, säger Peter. Mest för att spela in melodier jag fick i huvudet innan jag hann glömma dem. Jag blev en samlare. Spelade in fler och fler melodier och annat i min omgivning. Och så förälskade jag mig i det ljud man får i diktafonen. Jag har försökt spela in i studio med ljudtekniker, men jag kom bara på mig själv med att försöka efterlikna diktafon-inspelningarna.

När jag vill diskutera amerikanska lo fi-favoriter med Peter Murphy börjar han prata om bluesinspelningar från femtiotalet. Och när jag jämför med Nick Drake skakar han på huvudet.

— Nick Drake minus åtta fingrar.

»Previously Unreleased« klingar klart. Diktafonen stjäl lagom mycket av ljudbilden, utan att lägga till något brus. Varenda ord Peter sjunger känns så direkt som bara oförstörda lågbudgetinspelningar kan göra.

— Jag har ett problem. Det jag spelat in på demon stämmer inte särskilt väl överens med min idé om färdig musik. Det är ju bara gitarr och sång. Jag vill ha in fler instrument utan att skapa en större ljudbild. Jag får väl uppfinna en flerkanalig diktafon.

---

Madelaine Levy

— MED TANKE PÅ hur få det bor i Sverige så finns det ovanligt mycket folk med skills. Och inte bara här i Stockholm — i hela landet. Det finns MC:s i Västerås som är hur grymma som helst! Tyvärr är det många som är begåvade men inte gör något av det. Alla rappar om samma skit som alla andra, säger Eye-N-I.

Tillsammans med Profile, DJ Snuff och musikerna Nisse, Saska och Kalle är han hip hop-sextetten Phenomena 3. På scen är de groovigt jazziga, med levande trummor, bas och Fender Rhodes, medan deras studioinspelningar har en tuffare, skitigare atmosfär.

— Svensk musik brukar vara väldigt välproducerad, men är ofta alldeles för polerad. Tillsammans med vår producent Rusiak är vi ute efter ett ruffigare ljud.

Saska och Kalle spelar också sedan flera år i souljazzbandet Jazztice. En gemensam kompis presenterade Saska för Eye-N-I och de bestämde sig för att göra ett gig tillsammans.

— Vi träffades en gång innan spelningen och jammade. Det var kul så vi fortsatte.

— Vi får alltid reda på våra spelningar högst en vecka innan, säger Snuff.

— Men det är bra, tycker Eye-N-I. Då hinner vi bara repetera en gång. Hade vi längre tid på oss skulle vi hålla på och repa hela tiden och det skulle bli för tråkigt.

— Mer än hälften av det vi gör på scenen är ren improvisation, berättar Profile.

— Då är det skönt att spela med riktiga musiker, säger Eye-N-I. Hade vi musiken på DAT skulle det kännas för stelt. Nu kan vi göra låtarna längre eller kortare, experimentera och göra vad vi känner för.

— Precis det som hip hop handlar om.

---

Karl Grandin

PÅ SKIVAFFÄREN där jag jobbar säger de att jag är hopplöst retro. Så fort jag närmar mig skivspelaren skriker de att jag ska sätta på någonting som är gjort efter 1975.

Under fem år, från 1973 till 1978, bodde Claes Molander i London. Det var där drömmarna om att bli popstjärna tog form när han första gången såg Gary Glitter på Top Of The Pops. Pappa hade visserligen spelat Gladys Knight och Roberta Flack jämt och ständigt, men i sjuåriga Molanders värld var ju Gary Glitter så oerhört mycket tuffare.

När han kom hem till Sverige igen somnade drömmen in ett antal år innan Claes i början av nittiotalet bildade det tidstypiska indiepopbandet The Varlets. Han tröttnade när visionen om att skriva stora Roy Orbison-ballader inte riktigt kunde förverkligas inom det snäva indie-konceptet. Claes Molander vill nämligen bli en stor låtskrivare och producent. Och den kommande debutsingeln »Heaven Knows I Love You«, en Motown-pastisch som är omöjlig att värja sig mot, indikerar att han är på god väg. När Claes testar låten på en hipp måndagsklubb i Stockholm kommer många fram till DJ:n och frågar vad det var för skön northern soul-låt han just spelade.

Skivbolaget Trampolene insåg snabbt att de hört en stor talang och gav Molander och hans handplockade band, Riviera, kontrakt på två plattor. Med tanke på bolagsvännerna Cardigans enorma framgångar ser utgångsläget minst sagt ljust ut.

— Från början såg skivbolaget det här som en kul grej. »Kul!« sa de och jag blev lika förolämpad varje gång. Phil Spector skulle plocka fram revolvrarna om någon sa att »Be My Baby« var en »kul« låt.

Rivieras musik balanserar verkligen mellan storslagen, välarrangerad pop — med distinkta förebilder i Phil Spector, Tamla Motown och Brian Wilson — och låtar som ligger på gränsen till att vara tramsiga dansbandsschlagers, med grava retrokomplex.

— Alla har sagt att antingen kommer du att bli sågad eller hyllad, det finns inget mellanläge. Vi har jobbat på det viset att vi inte tagit några fegchanser. Vill vi ha kastanjetter då ska vi fan ha Phil Spector-kastanjetter. Och ska man skriva en Supremes-pastisch måste man gå grundligt till väga. Det går inte att gå halva vägen. De flesta band vill låta nittiotal — jag vill inte lägga in några nittiotalselement alls.

— Men det här med schlagers. Jag säger som Magnus Carlson i Weeping Willows att det här är allvar, det är inget man fnissar åt. När jag var i åtta—nioårsåldern och lyssnade på soundtracket till »American Graffiti« så trodde jag att det var verkligheten. Att när man blir gammal nog att börja träffa tjejer då ska man sitta på drive-in-biografen och pimpla milkshake.

---

Terry Ericsson

I love this newspaper!

Dig news fails? Check out Probably Bad News

Picture by: dunno source Submitted by: dunno source via Fail Uploader

Idag har jag ingen kraft eller ork till någonting. Jag har en klump i magen och allting känns tungt. Men, trots saknad och smärta, så är det ju faktiskt fredag. Vad är era planer?

Simon och Felix, Sleazycheeks och Ratcliffe — djup house har många namn. Andres Lokko dansar samba med snubbarna som också kallar sig Basement Jaxx.

EN DAG SATT Basement Jaxx — Simon Ratcliffe och Felix Burton — i studion och lekte med tanken på att hacka sönder en av sina favoritlåtar, Airtos »Samba De Flora«. Senare samma kväll, efter några öl, bjöd de in några av sina spanska polare till studion för att festa och vråla medan de modellerade om Airtos sambaklassiker.

— Först var vi lite osäkra på om vi kunde tillföra något, men nästa dag lyssnade vi på vad vi hade gjort och bestämde oss för att det funkat ganska bra, berättar Simon.

Resultatet blev »Samba Magic«, ett av det gångna årets mest lyckade möten mellan house och latinamerikanskt sjuttiotal.

Först var den fyrtiofem minuter lång, och bokstavligt talat en enda lång fest, tills de klippte ner den till en mer realistisk längd. Det tog inte många dagar efter att den pressats på vinyl förrän tusentals namnkunniga DJ:s med god smak — från Ashley Beedle till Tony Humphries — spann den vareviga kväll på dansgolv över hela västvärlden.

»Samba Magic« med Summer Daze, som de valde att kalla sig den här gången, finns redan utgiven på Basement Jaxx egen etikett, den finns på Wall Of Sounds eminenta samlingsalbum »Give ‘Em Enough Dope 3« och har nyligen getts ut i hela världen av Virgins undertikett VC Recordings.

Historien om Basement Jaxx började för drygt två år sedan. Simon jobbade som tekniker i en studio i södra London när Felix dök upp för att spela in en demo. Han förklarade för Simon att han ville göra något som lät som de där djupa amerikanska housetolvorna på Strictly Rhythm och Nu-Groove.

— Och just då var vi inte så många i London som lyssnade på djup house. Det kändes som att träffa en själsfrände, säger Simon.

Så de bildade Basement Jaxx och startade samtidigt en egen etikett, Atlantic Jaxx. Sakta men säkert tog de också över studion där Simon tidigare bara varit tekniker. I dag har de i princip bosatt sig där.

— Atlantic Jaxx var ursprungligen bara till för att ge ut våra egna skivor, säger Simon. Vi ville ju att de skulle släppas på en cool etikett.

— När det kom nya tolvor på amerikanska bolag som Nu-Groove eller Strictly Rhythm så köpte jag dem alltid, jag visste ju att de bara släppte bra grejer som de själva ville höra. Och de vari sin tur inspirerade av Studio One, Salsoul och Philadelphia International. Vi vill att Atlantic Jaxx ska få en egen och lika stark identitet.

Än så länge har det blivit åtta singlar och alla har varit renodlade Basement Jaxx-produktioner, trots att några av dem släppts under andra namn, som Sleazycheeks och Ratcliffe.

— Men redan nu har vi börjat få en massa demos från artister från hela världen som helst av allt vill ge ut sin musik på Atlantic Jaxx, säger Felix. Och det är ju fantastiskt.

Just nu håller duon på att slutföra arbetet med sångerskan Corrina Josephs debutalbum, som ska släppas strax efter jul.

— Det blir absolut inte en renodlad houseplatta, säger Felix. Även om det är jag och Simon som skriver all musik så blir det lika mycket funk, rare grooves, disco, soulballader och R&B som den djupa house alla verkar vänta sig av oss.

Och så har de just skrivit kontrakt med en av duons favoritartister, den italienska DJ:n Claudio Coccoluto, som var en av de första utanför England som visade sin uppskattning. Han har flera gånger bjudit över duon att spela på klubbar i Italien. Men USA har också börjat intressera sig för vad Basement Jaxx pysslar med i Brixton.

— En polare till mig vari Chicago och knallade in i skivaffären där DJ Sneak jobbar, berättar Simon. Och vår andra EP snurrade på butikens skivspelare. Min polare nämnde bara i förbifarten att han bodde granne med snubbarna som spelat in skivan de lyssnade på. Och DJ Sneak gjorde visst vågen.

Trots att duon har gjort ett antal briljanta remixar av andras låtar har de försökt låta bli att fylla sina egna skivor med olika mixar av samma låt.

— I stället för att bara skriva en låt och ge ut den i tre—fyra olika versioner vill vi försöka spela in varje tolva som om det vore ett minialbum, med fyra eller fem radikalt olika låtar, säger Felix.

Basement Jaxx har nyligen remixat Raven Maize latinhouseklassiker »Forever Together«.

— Man blir lite darrig när någon ber en ta sig an en låt man älskat i sju—åtta år, säger Simon. Men jag har ju jobbat som discjockey länge nu och man måste inse att det har en viss uppfostrande effekt också. Om vi bidrar till att få en ny generation unga människor att upptäcka de här otroliga artisterna och låtarna så är det ju lysande.

— Jag menar, vi upptäckte funk, soul och boogie från sjuttiotalet genom äldre DJ:s när vi lyssnade på just Raven Maize, Joe Smooth, Blaze eller CeCe Rogers. Och de houselåtarna är ju lika gamla i dag som funkgrejerna var då. Man glömmer det ibland.

Basement Jaxx har inte så mycket positivt att säga om sina yngre engelska kolleger och konkurrenter.

— Vi britter har så lätt för att bli upphetsade av all musik som känns ny, säger Simon. Och ibland blir nyhetens behag viktigare än innehållet. Mycket av den inhemska house som släpps just nu är varken speciellt bra eller ens speciellt ny. Men samtidigt kan jag förstå att många av de som gått in för dansmusik ganska nyligen, som kanske kommer från en annan musikalisk bakgrund än vi, har börjat tröttna på alla hip hop-beats och helikopterljud som ju nästan lyckats överrösta allt annat de senaste två åren. Nu är de tvungna att gå vidare.

— Och det är klart att de vill höra musik med mer själ, säger Felix.

---

BASEMENT JAXX är aktuella med EP:n »Urban Haze« (Atlantic Jaxx), Corrina Josephs debutalbum och remixar av Kathy Sledges »Another Star« (Narcotic), Roger Sanchez »Release Yo’Self« (DeConstruction) och någon låt från Pet Shop Boys senaste album.

---

Andres Lokko

Fashion Fail

I saw him on vacation.

Love fashion fails? Check out Poorly Dressed

Picture by: dunno source Submitted by: dunno source via Fail Uploader

För den cykelintresserade rekommenderas även Vacchi och Adamsons webb-TV-inslag från velodromen i Falun.

Sex frihandsfotade bilder från Fibes, oh Fibes! konsert på Trädgår’n ihopsatta till en panoramabild.

» Se mina övriga bilder från spelningen

Vänligen länka tillbaka till denna sida om du använder bilden.

Picture by: dunno source Submitted by: dunno source via Fail Uploader

Epic Understanding Fail Fail … at Tweetbaggery

Featuring the juiciest, douchiest 140-characters-or-less-ramblings of people like John Mayer, Miley Cyrus, and Darth Vader, Tweetbaggery is the premiere stop for Twitter-related fails and plain ol’ douchey remarks. Would you have ever thought it possible to squeeze that much hot air into a single Tweet? Oh, celebrities; we love (to hate) you.

Dexter’s Killing Laboratory Comixed

Don’t Worry, Hammer…I’ll Save You…Somehow Friends Of Irony

Cheerleaders Devoured By Bears And Dinosaurs At Half-Time (VIDEO) Urlesque

14 Failed Flips (VIDEO) College Humor

Och så här blev bröllopet på Nya Zealand.

Video by: 0832412014

This video is also viewable at: YouTube | DailyMotion | MySpaceTV

Bus Fail David Hasselhoffs bus of dreams

I once had a deram, er, I mean dream.

Picture by: dunno source Submitted by: dunno source via Fail Uploader

Animal Lover Fail

Picture by: dunno source Submitted by: dunno source via Fail Uploader

Kom precis hem. Jag har varit på spanskan. Det var lagom jobbigt, ungefär som jag trodde att det skulle vara. Men det gick bra ändå. Idag ska jag försöka fokusera på annat. Imorgon blir en lugn dag, så då låter jag känslorna härja fritt.